Tjolahoppsansa och den lilla träflöjten med magiska krafter och en kraftig stank av gamla trasor som använts till diverse ljusskygga verksamheter.

En storslagen följetong avsedd att förlängas via kommentarfunktionen. Feel free to join the adventure =)

I det lilla landet Någonsannanstansänjusthär bodde en gång en liten fetlagd man med det underliga namnet Tjolahoppsansa af Justhärmenintenu. Eftersom namnet var både långt och underligt föredrog folket i det lilla landet att endast tilltala och omtala honom med Tjolahoppsansa.

En dag var Tjolahoppsansa som vanligt på väg till sitt arbete som tillsynsman på det kommunala slipsknutkontrollantkontoret när något underligt fångade hans blick. Högt uppe i en tall, åtminstone om man var en fetlagd liten man, hängde en korg av en ansenlig storlek. Vid en första anblick kunde man lätt få för sig att det var en luftballongskorg som hängde där, särskilt som en stor ballong på ett finurligt sätt var fäst vid korgen.

Det var en luftballongskorg som hängde i tallen finurligt fäst vid en ljusgul- och mörkrosarandig luftballong.

Från luftballonskorgen hördes en mager, men ändå på något konstigt vis lika fetlagd som Tjolahoppsansa, man ropa med en glättig röst:

”Jamen hej, skepp o hoj, nej, nej men ja, jo! Du där, du den lille fetlagde där nere, skulle du inte kunna vara så vänlig att klättra upp och hjälpa mig loss?”

Tjolahoppsansa som endast hört mannens ord om fetlagd tog mycket illa vid sig, då han inte alls kände sig bekväm i sin kroppshydda och inte heller ville bli påmind om den, klättrade rasande upp i den höga tallen för att minsann lära den magre, men ändå inte, ett och annat om allmänt hyfs. När han klättrat en bra bit såg han till sin förvåning att luftballongskorgen inte längre var någon luftballongskorg, även om själva luftballongen fortfarande var kvar, utan ett stort ekorrhjul dekorerat med krom och ett slags obestämbart blårosa fluff. I vanliga fall hade en sådan förvandling fått Tjolahoppsansa att snabbt klättra ner igen, uppsöka en läkare samt sluta med kaffe, te och fotogen. Men eftersom den gigantiska påskharen i ekorrhjulet sjöng på en sång som gick ungefär som så:

Vem är tjockisen i trädet där

se på tjockisen i trädet där

undrar vem som fetast är

en val eller tjockisen där

se på tjockisen i trädet där

så fortsatte han sin väg uppåt. Säga vad man vill om Tjolahoppsansa af Justhärmenintenu men hans vilja att tillrättavisa folk var ofta, för att inte säga alltid, större än hans rädsla för gigantiska påskharar i stora ekorrhjul.

Ju närmare han kom den gigantiska påskharen desto mer insåg Tjolahoppsansa att han avlägsnade sig mer och mer från densamma, men det var först när han närmade sig backen igen med huvudet nedåt som han insåg att något var allvarligt annorlunda med det mesta.

När han väl kommit ner på marken igen och fått ordning på balansen, fötterna mot jorden och huvudknoppen mot himlen, kastade han en blick upp i trädet igen. Till sin förvåning fann han att det varken fanns en påskhare eller en luftballong eller ett ekorrhjul där uppe, inte ens det obestämbara blårosa fluffet fanns kvar. När Tjolahoppsansa såg efter lite närmare insåg han förvånat, till sin förvåning, att inte ens den stora tallen fanns kvar.

Medan hans hjärna förtvivlat försökte tolka situationen till sin fördel, fortsatte Tjolahoppsansa på sin vandring till det kommunala slipsknutkontrollantkontoret alltför konfunderad för att inse att en liten tvärflöjt av trä skuttade fram bakom honom på sina sju mässingben.